Vi behöver en ny vårdorgansiation

Sverigedemokraterna

21 regelverk bör bli 1

Systemet med landsting som huvudman för sjukvården etablerades på 1860-talet. Det är hög tid att se över denna organisation men framför allt att modernisera regelverket kring den svenska sjukvården. Resultatet av denna, drygt 150 år gamla, organsiationsmodell är att vi har 21 olika regelverk för att hantera den svenska sjukvården. Om vi samtidigt betänker att Sveriges befolkning motsvarar en medelstor internationell storstad, inser man snart att detta innebär en kraftig överbyråkratisering. Vi har en stor besparingspotential i att reformera denna situation.

I de följande avsnitten kommer jag successivt att presentera olika förslag till åtgärder som avses leda till en effektivare och mer jämlik vårdapparat som ger samma förutsättningar för hela Sverige.

 

Ett gemensamt regelverk

I Sverige har vi 21 landsting och regioner som, bland annat, ansvarar för sjukvårdens organisation och genomförande. Grunden till denna organsiation kommer av etablerandet av det kommunala självstyret genom införandet av "1862 års kommunalförordningar om kommunstyrelse i stad och på landsbygden". Under årens lopp har ändringar och kompletteringar gjorts. Den senaste utveckling har inneburit en del sammanslagningar i regioner, med utökade befogenheter inom självstyrets ramar.

De arbetsområden som hanteras av landsting och regioner är uppdelade på obligatoriska och frivilliga områden:

Obigatoriska uppgifter:

  • Hälso- och sjukvård
  • Tandvård upp till 20 års ålder
  • Kollektivtrafik ( tillsammans med kommuner i vissa fall)

Frilliga uppgifter (ex.)

  • Kultur
  • Utbildning
  • Turism
  • Regional utveckling

 Läs mer om landstings och regioners arbetsområden här.

Närhet contra likvärdighet

Det finns en utbredd uppfattning om att självstyret är en bra idé. Jag ansluter mig til den uppfattningen, med vissa inskränkningar. Det är bra att männsikor har nära till beslutsfattare och därmed, i princip, en möjlighet att påverkaa dessa direkt. Under slutet av 1800-talet var det därför nödvändigt att ha själva beslutsfattandet nära medborgarna rent fysiskt. Som de flesta känner till finns det idag helt andra möjligheter att komunicera och mötas. Det gör att just det argumetnet inte längre håller som grund för den omfattande byråkrati som organsiationsmodellen skapar.

Samtidigt har vi, under en lång följd av år, sett hur de olika landstingen/regionerna skapat regelverk som går isär i flera viktiga avseenden. Det är inte bra.

Det finsn en uppsjö av exempel på sådana beslut inom vårdsektorn, som tillsammans innebär att vi har radikalt olika förutsättningar för den vård samhället levererar, beroende på var vi råkar vara bosatta. Varje landsting/region har som princip möjlighet att sätta sina egna regler. De gör det också. Det betyder att vi har 21 olika regelverk, med sammantaget väldigt olika innehåll. 

Det handlar om allt från definitionen av när en person betraktas som ungdom och därigenom får lägre patientavgift, till beslut om vården av cancersjuka, t.ex om screening av män för prostatacancer. Och allt däremellan. Vi har radikala skillnader i väntetider mellan olika landsändar för behandling av olika typer av åkommor. Listan kan göras hur lång som helst.

Min uppfattning är att vi skall ha likvärdiga förutsättningar för vården, oavsett var vi bor. För att det skall vara möjligt, måste organsiationen av ffa sjukhusvården överföras till staten. Ett gemensamt regelverk och gemensamma regler för ekonomi och administration, samma etableringsmöjligheter för privata vårdgivare och landstingsdriven vård, etcetera, etcetera.

Med den nyordningen skulle vi få en betydligt bättre och likvärdig vård i hela Sverige. Samtidigt skulle vi kunna göra betydande rationaliseringar i landstingens byråkrati.

I förlängningen skulle det kunna leda till att landstingen som självständig nivå skulle kunna tas bort, vilket skulle öka besparingsmöjligheterna ytterligare. Det är inte ett förstahandskrav, men bör framöver tas under övervägande, när regeländringarna börjar ge effekt och behovet av den extra politiska nivå som landstingen/regionerna utgör kanske delvis har spelat ut sin roll.